Det finns två historieböcker om F1. De kan läsas i vårt bibliotek.
1919 års försvarsrevision lämnade sitt betänkande till regeringen år 1923. Efter ett omfattande förarbete skrevs en försvarsproposition som innebar att flygstridskrafterna skulle organiseras i ett självständigt flygvapen. Propositionen antogs och flygvapnet tillkom den 1 juli 1926. Dess organisation skulle vara en ledning och fyra flygkårer, en flygskola och 2 centrala flygverkstäder.
1929-1936
Första flygkåren, sedermera Kungl Västmanlands flygflottilj, påbörjade sin verksamhet den 1 juli 1929. Kåren organiserades med en kårstab, kompani och 2 flyggrupper spaning. Som förläggning disponerades Västmanlands regementes kasernområde vid Viksäng i Västerås.
Flygverksamheten bedrevs till en början med pontonförsedda flygplan från sjöflygstationen vid Mälaren. År 1931 kunde flygfältet på kronoegendomen Hässlö tas i bruk. Därmed kunde förbandet även operera med landbaserade flygplan. 1933 tillkom en jaktdivision. 1936 fanns jaktdivision, attackdivision och specialdivision för utbildning av markpersonal.
1936 års försvarsordning medförde att F1 ombildades till medeltung bombflottilj.
1937-1944
Flottiljens nya flygplan – B3 (Junkers JU 86K) – levererades från Tyskland åren 1936 till 1938. Under 1937 utbildades markpersonal och flygande personal på flygplantypen. Man mötte idel nymodigheter – ett tvåmotorigt flygplan med omställbara propellrar, infällbart landningsställ, vingklaffar m m. Besättningen utgjordes av fyra man. Huvuduppgiften, som var bombfällning, övades intensivt.
Redan år 1939 fick flottiljen sitt ”elddop”. Det inträffade i samband med andra världskrigets utbrott. Omgående beordrades delar av flottiljen ut på beredskapsuppdrag runt om i landet. Den 9 april 1940 invaderades Danmark och Norge av tyska trupper och två dagar senare ansågs det säkert att tyskarna även tänkte besätta Skåne. I gryning den 12 april låg därför F 1 stabsgrupp och första divisionen med full bomblast i beredskapsläge över Hälsingborg. Flottiljens andra division stod insatsberedd på Torslanda vid Göteborg. F 1 utgjorde då Svenska försvarets enda stridsberedda styrka!
Som bekant anföll tyskarna inte Sverige och F 1 behövde inte gå i strid. Flottiljen upprätthöll dock under hela andra världskriget en hög insatsberedskap inom olika delar av landet. F 1 utgjorde under denna period flygvapnets tyngsta och mest slagkraftiga enhet.
Flygtekniken utvecklades dock snabbt och B 3 blev med sina måttliga prestanda alltmer sårbar. Det blev dags för ombeväpning.
1944-1948
År 1944 omskolades flottiljen till det SAAB byggda, tresitsiga bombplanet B 18A. Det taktiska uppträdandet förändrades dock obetydligt. Bombfällning i planflykt var fortfarande den vanligaste använda anfallsformen.
B 18A
Krigserfarenheterna från början av 40-talet visade emellertid att jaktflyg och luftvärn var svåra motståndare för planfällande bombplan. Samtidigt fastställdes att de måltyper som främst kunde bli aktuella för svenskt bombflyg var ytbegränsade punktmål.
Detta medförde att övergång till den mer precisionsmässiga dykbombfällningen måste ske även med tvåmotoriga flygplan. SAAB konstruerade därför en ny version av B 18. Det blev B 18B med betydligt starkare motorer, ökad förmåga att ta bomblast, bombsikte för dykfällning och två mans besättning. Spanarens uppgift hade utgått.
År 1946 utrustades F 1 med de nya flygplanen och B 18A överlämnades till spaningsförbanden F 11 och F 21. Omskolningen till det nya taktiska uppträdandet skedde via den beprövade enmotoriga dykbombfällaren B 17.
En taktisk nyhet som infördes vid denna tidpunkt var övergång från uppträdande i 3-grupp till 4-grupp. Denna var indelad i två rotar. Den förbättrade rörlighet i luften som detta medförde gav bl a bättre förmåga att motstå motverkan från jaktflyg. Grunden lades nu till den moderna attacktaktiken. B 18B perioden vid F 1 blev inte lång. Flygplanen överlämnades 1948 till F 17 när flottiljen fick nya uppgifter.
1949-1959
Erfarenheterna från 2 världskriget visade tydligt att luftförsvar under mörker var en nödvändighet. 1948 års riksdagsbeslut innebar att F 1 ombildades till Sveriges första och enda nattjaktflottilj. Flygplanutrustningen blev engelskbyggda De Havilland Mosquito med svensk beteckning J 30. Sextio flygplan köptes och flögs hem under 1948-1949.
J30 Mosquito
Härmed inleddes en helt ny epok för F 1.
Jaktuppträdande under mörker med hjälp av flygburen radar och med nya hjälpmedel för navigering måste taktiskt utprovas. God lärdom inhämtades ur engelska krigserfarenheter. Arbetsrytmen vid flottiljen förändrades då uppgiften ju krävde att en stor del av utbildningen måste förläggas till dygnets mörka timmar. Samtrimningen mellan förare och navigatör visade sig snart vara A och O för att nå goda resultat.
Flygsäkerheten med J 30 blev snart ett allvarligt problem. Det medförde att ett kontrakt om leverans av De Havilland Venom som ersättning för J 30 tecknades med England redan år 1951. Leverans skedde 1952-1954. Därmed inträdde F 1 i jetåldern. Venom – som i Sverige kallades J 33 blev en flygsäkerhetsmässig framgång.
J 33 Venom
Taktiken med J 33 blev i stort sett samma som den med J 30 främst beroende på att radarutrustningen var densamma i båda flygplanen. Dock tillkom möjligheten att vid eldgivningen få hjälp av ett sikte av infraröd-typ. F 1 svarade med sina nattjaktflygplan under 10 års tid ensamt för Sveriges jaktförsvar under mörker.
1959-1967
Den tekniska utvecklingen på flygande vapensystemområdet gick snabbt. Det blev under 50-talet möjligt att utveckla allväderjakt. Det första svenska jaktflygplanet med dessa egenskaper blev SAAB J 32 B Lansen.
J 32B Lansen ”Sport”
F 1 med sin nattjakterfarenhet fick uppdraget och förmånen att i samverkan med F 12 i Kalmar introducera allväderjakt i svenska flygvapnet. 1958 påbörjades omskolningen till det nya flygplanet och till den nya taktiska uppgiften. Det nya vapensystemet innehöll många nyheter som krävde teknisk precision och taktisk finess. Flygplantypen förde även in F 1 i robotåldern genom den jaktrobotbeväpning som senare tillkom.
Verksamheten i allväderjaktfunktionen med J 32B gav värdefulla erfarenheter och kunskaper inför införande av ett enhetligt allväderjaktflygplan i flygvapnet – J 35 Draken.
1967 – 1 juli 1983
J 35 F tillfördes F 1 under åren 1966-1967 och J 32 B överlämnades till F 4 i Östersund.
Omskolningen påbörjades redan 1965 med markutbildning och flygomskolningen vid andra förband.
J 35 F flygningen vid Hässlö påbörjades 1966 och omskolningen var helt genomförd 1967. Flygplanet var då och är ännu idag ett modernt vapensystem för allväderjakt med god alternativanvändning även som attackflygplan. 1982 överfördes den sista divisionen till F 18 iTullinge.
J 35F Draken